surgubbar

Idag är det Surgumman Annica som gästbloggar hos Surgubben.
Håll till godo:

Dessa läskigheter som dimper ner på skrivbordet under 2 halvan av december.

Det är inget annat än kontrollerad, medveten, lismande, ohyfsad, äcklig feedning det handlar om.

Varenda eviga jul ska det dessa ”julklappar” fantasilöst innebära den värsta sortens beroendeframkallande saker. Något sött. När ska människor börja respektera att man som sockeroman inte klarar av att njuta av en liten ynka pralin (kanske två om man har riktigt bra självdisciplin och har bestämt sig för det) och sedan snällt titta på den pråliga asken och klara av att slänga merparten för att chokladen fick hår som ålderstecken utan måste sätta i sig hela alltet med en gång för att sedan kaskadkräkas upp allt för att slippa springa runt som en speedad hålögd duracellkanin?

Jag har aldrig doktorerat i självdisciplin (kvalar snarare in till den sämsta någonsin) och kan därför på min höjd tänka tanken på att det är mitt ansvar som stoppar in gotterierna i munnen men att fresta någon med ett obönhörligt oupphörande crejving i kroppen är rent elakt. En liknelse skulle kunna vara att låta en kille (använder det socialt accepterade 6-sekunders-sex-refererade könet) vara bakbunden i sisådär två veckor, låta valfri onaniobjektstjej (vi kör på normen igen) bara ge preciiiis sådär mycket under den tiden att man är redo att lova bort sina båda armar för att komma loss, och sedan sluta. Det är oxå rätt elakt. Så skulle en liknelse kunna vara. Bara att godisgiveriet är värre.

Nåja, en liten ljusgrådassig strimma hittar jag i en av kollegorna som hade vett nog på att ge bort alkochocko. Den är ju så äcklig att jag inte kan äta den.